Jag blir lite smått ledsen när jag själv berättar om vissa hårda regler jag fått utstå, i jämförelse med andra.

När jag gick i skolan så fick jag höra av lärarna att det var något fel på mig, att jag går snett och att jag inte är normal. Jag var den jobbiga och bråkiga ungen.

När jag gick i trean (jag var nio år med andra ord) så fick jag en privat svenskalärare (för att tillägga så var hon finsk, inget fel med det alls men hon uttalade allt fel) och jag fick böcker i svenska på en nivå ungefär som att jag var "efterbliven" Och precis börjat första klass (förlåt uttrycket men det var så jag blev behandlad och "beskriven om som person") bara för att ni ska förstå...

Jag skrev klart just denna bok på mindre än 5 minuter, för det var sånna uppgifter som "ett hus, en fisk, den balkongen, det paketet" osv, och denna finskaläraren sa att jag gjort ALLT FEL, precis ALLT för det heter ju  minsan "en hus, ett fisk, det kniven, den paketet" så jag kom i konflikt med min svenska(finska)lärare och finska läraren sa minsan till min ordinarie svenskalärare att jag gjort allt fel vilket den ordinarie svenskaläraren bekräftade att jag inte gjort... svenska(finska)läraren fick sparken...

Denna behandlingen fortsatte...

Jag höll pennan fel, jag satt fel, jag bråkade, jag kunde INGET...

Jag fick börja på svenska2 (dagens SFI/ svenska som andra språk) för att jag inte kunde svenska... Jag är född i Sverige och hela min mammas släkt är svenskar så långt tillbaka det bara går, min pappa polsk, men jag pratade ALDRIG polska hemma... så var kunde jag inte svenska? Nej... som Läraren sa, så behöver jag gå i särklass, egentligen särskola just för att jag faktiskt ÄR efterbliven, hahaha wow så man uttryckte sig på 90 talet.

Jag blev tillsagd att jag inte fick skriva med vänster hand (skrev med båda för vad som kändes rätt under stunden) för då är jag efterbliven, jag hade kniv och gaffel i fel hand och det var sån tabu... ja allt just jag gjorde var fel, gjorde någon annan fel så daltade läraren med barnen, men gjorde jag samma sak så blev jag utkastad från klassrummet... just för att... Jag Var Efterbliven...

Nej jag var INTE efterbliven, jag behövde bara rätt medel till hjälp för att jag har inlärningssvårigheter, för att jag har koncentrationssvårigheter, för att jag har dyslexi... jag har ADHD...

Jag behövde bara rätt hjälp... så nej jag var INTE efterbliven som ni kallade mig och skällde på min mamma om...

Jag blir så innerligt ledsen på hur jag blev behandlad...

Om jag fick chansen, så hade jag gärna träffat dessa lärare med mitt diagnospapper i handen och förklarat för dom, att du behandlade mig som skit och jag kräver en ursäkt, för du har förstört hela min skolgång med att tuta i mig att jag inte är normal och är efterbliven... du/ni har lurat mig med att det ÄR FEL PÅ MIG och det må låta töntigt, men jag kan inte släppa detta och jag kräver en ursäkt, även fast detta inte skulle hjälpa mig i min upplevda skolgång, men då skulle dessa lärare ändå få skämmas lite... om dom ens har skam i kroppen...

Jag kan sitta och skriva i timmar om min skolgång genom låg-mellan -och högstadiet och jag skulle ändå inte vara klar på långa vägar... 

Min lärare, när jag gick i åttan (14år) sa att om jag fortsätter vara oseriös på lektionerna så kommer jag få städa toaletter hela mitt liv... jaadu, jag städar hellre toaletter hela mitt liv än att få se ditt ansikte, ett jobb är ett jobb och inga jobb ska man se ner på...

När jag började studera som undersköterska nu i vuxen ålder, så blev jag verkligen förvånad över hur bra behandlad jag blir, och hur accepterad jag blir... jag började faktiskt nästan gråta. Jag tackade min lärare för förståelsen och kände bara sån kärlek för skolan...

Jag har ALLTID hatat skolan, men denne lärare gav mig hopp...

Tack 🌸💗

Peace N Love<3